Jag kan inte riktigt fatta att min kropp sett ut sådär. Jag vill tillbaka dit men då måste man ju börja röra på sig. Det är fruktansvärt tråkigt ska jag berätta för er. Jag får helt enkelt bita i det sura äpplet o bestämma mig. Antingen får jag äta vad jag vill o skita i promenaderna, men då får jag också hålla käften och inte klaga över hur jag ser ut. Eller så tar jag tag i mina vanor eller ovanor kanske man säger. Jag slutar äta snask flera gånger i veckan och jag bestämmer mig för att i alla fall gå ut på promisar en gång om dagen. Börja träna på riktigt får jag vänta med tills jag känner mig tillräckligt motiverad.
En sak bara. Jag sitter inte här i min säng och anser att jag är tjock. Inte alls. Men jag känner att min kropp inte mår någe bra. Jag är inte en såndär människa som får ångest efter att jag tryckt i mig massa bullar. Tvärtom så tycker jag oftast att jag förtjänar det och är ganska nöjd med mig själv. Men en sak som händer är att min kropp blir grinig på mig och säger emot. Min kropp är lite som en tjurig flickvän. När man minst anar det lackar den och ska ha sin vilja igenom. Och jag är den korkade pojkvännen som inte fattar varför hon är sur. Jag tror att jag fattar nu. Ska skärpa mig.
