Stockholm, jag tar in dig
Jag tar in dig med alla mina sinnen. Jag känner dig, jag smakar dig, jag doftar dig, jag hör dig och jag ser dig.
Jag gick från Söder till Kungsholmen och jag tog in dig med alla mina fem sinnen. Jag kände utan att tänka. Jag tänkte inte på alla män/killar(pojkar) som fuckad upp mig, jag tänkte inte på min dåliga ekonomi, jag tänkte inte på framtiden, jag tänkte inte på mina bleka ben som lyste upp i mörkret. Jag gick och jag såg.
Stockholm, du är det vackraste jag vet. Dina ljud, dina vyer, dina dofter, dig.
Jag föredrar att vara ensam med dig. Du och jag på tu man hand. Det är lättare att lära känna varandra då. Inga distraktioner.
Varje gång jag åker ifrån dig, hem till mig, så slocknar något i mig. Allt blir trögare och inget är någonsin så levande som när jag är med dig.
Att promenera vid Norrmälarstrand är en magisk upplevelse och ljudet av skvalpande vatten fyller mig, det ger mig nästan en kallsup. En såndar bra kallsup som får en att inse att man faktiskt lever och vill fortsätta med det. Men att promenera vid Norrmälarstrand med Stadshuset i ryggen är alltid lite mörkare än med Rålambshovsparken i ryggen. Jag tar omvägar för att inte gå miste om allt du har att erbjuda. Jag får skavsår och svullna fötter för att du är det vackraste jag vet.
Hur kan en stad göra såhär med en?
Denna natt kommer jag inte förlöjliga något av det jag skrivit. Den här texten är värd att få vara allvarlig. Det är alla kärleksförklaringar.
Jag kommer även att inbjuda mig själv till klyschornas värld.
Stockholm i mitt hjärta <3
