Klockan är 08.13 och jag sitter på tåget på väg hem. Hem till min stad. Hem till mamma och pappa. Jag har lyssnat på två sommarprat. Ett, helt nytt för mig och ett som jag lyssnat på förut. Jag började med Mando Diaos som var väldigt fint. Jag grät en gång. Jag är otroligt svag för när en pappa visar kärlek till sin dotter. Vet ej varför. Det andra sommarpratet var av Kristian Gidlund. Jag var tvungen att lyssna på det igen. Han hade en underbar röst och använde sig av så vackra ord. Under de 47 minuterna som var fyllda av hans röst, så grät jag kanske hälften av tiden. Det är en väldigt skön känsla som går igenom en när man gråter åt något som både är vackert och sorgligt. Att åka tåg en tidig höstmorgon är nog en av de finaste upplevelser jag varit med om. Vi passerade en sjö när solen gick upp. Det rosa, gula och blåa som speglas i vattnet tillsammans med de orangea, röda och gröna träden. Det är nästan som att åka igenom en sagobok. En sån där sagobok som farmor läste för en när man var liten. Och när dimman ligger ovanför vattnet så kan man inte låta bli att speja efter Näcken och älvorna.Hösten är en fantastisk årstid. Nu är jag glad över att bo i Sverige. Den glädjen kommer väl att frysa till is om någon månad. Men jag njuter för stunden.
