Ett brev till dig som vill läsa
Jag såg just en dokumentär på 2:an om hur porr påverkar kvinnor/flickor. I en stor del av dokumentären så fick man följa med en 13 årig flicka. Det var inte det att hon ville bli porrskådis eller något sådant. Men att vara sexig blev så himla viktigt en bit in i filmen.
När jag satt framför tv:n och tittade, så skakade jag på huvudet och tänkte "Lilla gumman då, så ung och så dum"
Men jag har ju själv varit där. Jag hade dock aldrig sånna klänningar som hon satt på sig offentligt. Jag gjorde allt i smyg. Och jag var väl nåt år äldre än vad hon va. Men vad spelar det för roll?
Jag tror att många tjejer från min generation varit där. Man vill vara sexig och man har så fruktansvärt bråttom med att bli vuxen. Sex blir viktigt och precis ALLA har "gjort det" förutom du. DU måste få det överstökat för att inte vara ensam kvar. Sen visade det sig att ALLA inte hade "gjort det" och att du gjort det med någon du inte känner, bara för att göra det. Istället för att vänta. Vänta tills du träffat någon som du faktiskt känner dig så avslappnad med så du till och med kan njuta. Du har förnedrat dig själv och inte respekterat din kropp genom att skicka nakenbilder av dig själv bara för att få lite uppmärksamhet. För att få höra att du är snygg när du själv tycker att du ser ut som stryk, ger dig värsta kicken. Komplimangerna blir som knark och du fastnar, blir beroende och måste ha mer. Men efter ett tag räcker det inte med en bh-bild och en mun som plutar mot kameran.
När personen på andra sidan skärmen tröttnat på dina stringtrosor, som var så otroligt pinsamma att köpa, så måste du ta nästa steg för att få din drog. "Ta av dig trosorna" läser du på skärmen. Du får en klump i magen och känner direkt att det är fel. Men du är ju beroende så du gör det ändå. Allt för kicken. Allt för några sekunder av lycka som egentligen är begraven i ensamhet och okunskap.
Jag har aldig varit beroende av en drog förutom cigaretter. Men fan va jag har knarkat. Knarkat uppmärksamhet. Och av fel sort.
Varför gör vi såhär? Jag tror faktiskt inte eller jag vet att mina föräldrar aldrig höll på så här. Det fanns väl annat dumt som de gjorde. Men nu pratar jag om självrespekten. Den fanns nog på ett annat sätt förut.
Internet fanns ju inte när de var tonåringar. Hur skulle de kunna skicka sådana bilder och vart skulle de få idén ifrån?
Jag hoppas att internet-hysterin försvinner om ett tag. Så att mina barn slipper persen. Slipper skammen. Jag hoppas även att de slipper alla sjuka ideal.
Men hur mycket man än vill skydda de man älskar från att göra misstag så är det nästan omöjligt. Det enda man kan göra är att informera och finnas där.
När mina föräldrar kom på mig mitt i mitt missbruk så skämdes jag ögonen ur mig. Jag var så arg och förbannad på att de tog mitt knark ifrån mig. Jag trodde i alla fall att jag var arg på dem. Men i själva verket så var jag ju arg på mig själv. Jag skämdes som sagt och berättade inte för många om vad som hade hänt.
Varför skriver jag om det på min blogg nu då? Ja, för det första är det knappt någon som läser min blogg. Men om det nu är någon vilsen själ som skulle råka se det här så vill jag att du ska veta att du inte är ensam.
Vi är alla vilsna ibland. Men med hjälp från dem du litar på och dem du älskar så finns balansen där för dig att hitta. Det är alltid lite vingligt i början, men med koncentration och en rak rygg så brukar man kunna ta sig över linan. Kan hända att du ramlar, men då är det bara upp igen som gäller.
Våga att prata och våga berätta. Det finns alltid någon som vill lyssna.
Kram du vilsna själ. Kram vilsna Jossan.