Lejonmyggan

Men tänk ändå. Om man kunde trycka på delete i det verkliga livet. Vore inte det något?

Idag tryckte jag på delete. På tangentbordet. Kommer inte ihåg varför. Onödigt var det i alla fall. Man kan inte blunda för allt som inte passar en själv. Man måste se sanningen i vissa saker. Men annars är det lätt att blunda nu för tiden. Det är bara att trycka på delete. Nej nu är det nog. Delete. Lite läskigt ändå. Alla har ju inte fingret på delete knappen. Det är ju bara några. Några som har makten att få trycka. Få lägga fingret lite upp där till höger och sen trycka till. Vilket magiskt ögonblick egentligen. Det tänkar man inte på. Man väljer den lätta utvägen för att slippa lida. Egoism kallar jag det. Jag kanske talar i gåtor. Kanske inte. Det beror på vem som läser. Vem som kan lösa gåtan.

Jag såg en film idag om en äldre dam och en liten flicka. Flickan var 11 år och redo för att begå självmord. Hon visste redan hur hennes liv skulle utspelas. Hon drog liknelser mellan sina föräldrars liv och en guldfiskskål. Är man rik så lever man som en guldfisk och kommer alltid att göra. Det hade hon listat ut och hon var bara 11 år. Ibland är det farligt att vara allt för synisk. Men det kan också vara nyttigt.  Jag är nog hellre synisk än naiv. Jag är hellre hård än mjuk. Jag är hellre ensam än sömnlös. Ensam som i utan kärlek. Vänner och familj klarar man sig inte utan. Inte jag i alla fall.

Jag är hellre en igelkott än att vara du.